Meny

Tre generationer män på gården Backen

Skriven av Lena Jonsson. Publicerat 23 maj 2020.

Källa: Gottfrid Jonsson, Särvsjön

Fotomontage på tre generationer män på Backen; Särvsjön

Från vänster: Olof Olofsson ”Back Ola”, Ol Orsa ”Kvannkallen” även kallad Rafsen och längst till höger Olof Olofsson- Hedmark

Olof Olofsson-Hedmark

(född 1876, död 1957); Gården Backen, Särvsjön

Han försörjde sig och sin familj med att ha bondgård och att arbeta i skogen.

Han gifte sig med Rebecka Åslund (född 1881); Storsjö Kapell.

Han sågade bland annat av sig sin halva vänstra hand under ett arbete på Särvsjö Bysåg i tidig vuxen ålder, berättar min pappa Gottfrid för mig. Olof är Gottfrids käre morfar, som han alltid har berättat historier om.  Antagligen åkte inte Olof ner för sjukvård av sin svårt skadade hand hos läkaren i Hede, utan vårdade sig själv hemma med olika kurer. Olof hade en kryddträdgård där han odlade malört. Han tillverkade sedan bland annat en tinktur; drycken ”beska droppar” bestående av starksprit, 96 % och malört som legat i spriten. Kanske det var medicinen och kuren för honom? Han hade enbart kvar lillfingret och ringfingret på sin vänstra hand återstoden av sitt liv, minns Gottfrid.

Han drabbades senare i livet även av blodförgiftning i någon av de kvarvarande fingrarna på sin vänstra hand, då han arbetade med spåntak uppe i sin fäbodvall i Hållvallen. Han stack sig troligtvis på en rostig spik från spåntaket. För att överleva var han denna gång tvungen att färdas med häst ner till Hede på den då befintliga gång/kärrvägen från Särvsjön, där han därefter transporterades vidare till Svegs sjukstuga. Där fick Olof god omvårdnad och han tillfriskande och kunde återvända hem till Särvsjön igen. Han hade som ett minne av den förskräckliga blodförgiftningen ett långt ärr från handflatan upp en bit på underarmen, där sjukvårdspersonalen hade lagt en dräneringsslang. minns Gottfrid.

Olof Olofsson kallad ”Back Ola”

(född 1845) på gården Backen i Särvsjön, och pappa till ovan nämnda Olof Olofsson-Hedmark. Han blev gift med Magnhild Persson (född 1850) från gården Persvens i Särvsjön, och de bildade familj.

Back Ola arbetade i skogen och hade jordbruk. Vid ett tillfälle då Back Ola hade timmerkörning vid Övre Särvsjön; Översjöhöjden, vintertid, bröt han sitt ena lårben. Han kopplade då rådigt ifrån timmerkälken från sin häst, tog tag i hästens skaklar och manade på sin häst att gå tillbaka till gården Backen nere i byn. Back Ola klamrade sig fast vid skaklarna, och jag kan knappt föreställa mig den oerhörd smärta och rädsla det innebar att bli släpad i många kilometrar med ett lårbensbrott!

Där nere på gården spjälkade han själv sitt lårben, och det läkte sedemera ihop fint, och det blev inga komplikationer vad Gottfrid har fått det berättats för sig. Back Ola åkte alltså inte ner till Hede för att få läkarvård, eller att det kallades en läkare upp till Särvsjön.

Samme man råkade ut för kallbrand i en tå på en fot vid ett senare tillfälle i livet. Back Ola tar då det drastiska beslutet att själv avlägsna sin tå, för han vet att kallbranden annars tar hans liv. Han frågar de hemmahörande först om någon vill hjälpa honom att såga av tån, men ingen vill utföra detta ingrepp på honom.  Han sågar då själv av sig tån med hjälp av en hemmagjord grovtandad bågsåg. Det bedövningsmedel som han hade att tillstå var att dricka kallvatten under tiden som han sågade av sig tån, sägs det. Berättelsen säger att han hade placerat en hink med kallt vatten bredvid sig på en huggkubbe, och tog sig en klunk då och då för att bedöva sig då han genomförde ingreppet på sig själv. Back Ola överlevde ingreppet, tillfrisknade och levde i många år efter denna händelse. Denna smärta vill jag inte ens tänka mig in i!

Back Olas pappa Ol Orsa

eller som han blev kallad Kvannkallen eller Rafsen, var bördig från Storsjö kapell. Vet ej hans födelseår. Han blev sedemera gift med en kvinna i Särvsjön på gården Backen.

Hans ena smeknamn fick han vid en händelse då han arbetade en dag på Särvsjöns vattendrivna kvarn, och hans långa hår av misstag fastnade i en kvarnsten. Kvannkallens enda möjlighet att överleva var att slita sig bort från döden. Hans hår och medföljande huvudsvål slets av, och han blev nu lösgjord och kunde då stoppa kvarnen. Han hittade sin huvudsvål med tillhörande kalufs, och desinfekterade den med att urinera i själva skålen. Han satte sedan tillbaka huvudsvålen på sitt huvud för att få den att läka fast igen. Det misslyckades dock och ingen läkning av huvudsvålen skedde. Huvudsvålen föll av efter en tid av svåra infektioner, och han blev därefter flintskallig i resten av sitt liv, som ni kan se på bilden. Men med livet i behåll, trots allt.

Kärt barn har många namn sägs det, och Kvannkallen andra smeknamn var Rafsen.        Namnet kommer från åkern Rafsodlingen uppe på Åkerberget som finns i nordostlig riktning sett från Nedre Särvsjön. Rafsen blev på ålderns höst osams med en svärdotter på gården Backen, och han begav sig i vredesmod upp mot Åkerberget där han sov nattetid under en gran. Där befann han sig under lång tid, och under dagtid dikade och iordningställde han en potatisåker, säkert med mycket inslag av adrenalin! Vi får hoppas att han och svärdottern blev sams till vintern, och att Rafsen kunde återvända hem till Backen igen.

 Odlingen och dikningen syns än idag om man besöker Åkerberget.

Fotomontaget på tre generationer män på gården Backen, och tillika mina förfäder på pappas sida har jag suttit och tittat på många gånger som barn hemma hos min farmor och farfar på gården Synjatää i Särvsjön. Farmor Alida och farfar Tron berättade historierna om Olof, Back Ola och Kvannkallen för oss barnbarn, vilket jag tyckte var väldigt spännande. Och i senare tid av min pappa Gottfrid och hans syskon Alf, Alice, Maj, Dagmar, Arvid och John Olov. Min farmor Alida var dotter till Olof Olofsson-Hedmark, han som då kapade av sig halva handen på bysågen bland annat. Alida har säkert under sin uppväxt tillsammans med sina syskon där på gården Backen fått höra historierna om sin pappa, farfar och farfarsfars liv och vedermödor. Hur tänkte Alida och hennes syskon, då berättelserna fick liv där i gården Backen eller uppe i Hållvallen där de tillbringade sina somrar? Var det vardagsberättelser för dem eller blev det som i mitt fall, de mest fascinerande och spännande sagor man kan tänka sig som barn?

I mina fantasier har jag under min uppväxt målat upp inre bilder och försökt känna in hur det  skulle kännas att vara tvungen att såga av sig sin egen tå då det har blivit kallbrand i den, eller att tvingas slita av sig håret och huvudsvålen som fastnat i byns vattendrivna kvarn, få halva handen avsågad i byns såg, släpa sig ner från vintrigt och kallt skogslandskap med hjälp av sin häst för att sedan spjälka sitt eget lårbensbrott?

Naturligtvis kommer jag fram till att jag aldrig kan känna denna smärta, men jag har talat en del med pappa om det, och han säger att smärta har varit en naturlig del av livet för dessa människor. Smärtan var en sorts kamrat för dem, och inget att kämpa emot, utan med. De hade inget val, och för att överleva var de tvungna att på olika sätt behandla sig själva. Läkaren och sjukvården var något mycket perifert för dessa människor.

Idag som vuxen har jag svårt att inte dra paralleller med dagens människor och deras behov av sjukvård. Frågor som dyker upp i mitt huvud då pappa berättar är;

Har nutida människan en annan syn på smärta än vad exempelvis Olof Olofsson- Hedmark hade? Känns smärta mer idag än vad smärtan det gjorde för Back Ola? Eller accepterar vi inte smärtan idag, utan vill ha ett så smärtfritt liv som möjligt? Kvannkallen accepterade smärtan, för han visste inget annat, och hade inget annat val!

Tänk Kvannkallen eller som han sedemera fick heta Rafsen som låg och sov nattetid under en gran under en lång tid där uppe i Åkerberget, och i vredesmod dikade och iordningställde potatisåker på ålderns höst, hur skulle det se ut i dagens massmedia? Äldreomsorgen och socialtjänsten i Härjedalen skulle antagligen bli anmälda, och få stora rubriker i rådande massmedia, eller vad tror ni?