Meny

Marknads- och färdmansresor

Skrivet av framlidne Sven-Olof Hedmark. Publicerad med tillåtelse av Sven-Olofs dotter Maj.

Vi har här dock tagit oss friheten att korrigera vissa norska ord och citat till mer korrekt norska än de som var i originaltexten. Vi hoppas att detta inte stör en annars god läsestund.

Publicerat 17 april 2020.

Innan ordentlig väg fanns till Servsjö var det allmänt att köra med häst och släde till Norge, ofta till Rørosmartnan, men även annars. Man for i ”färdväg” för att göra inköp och sälja sina produkter. Resan, som ofta gjordes i sällskap med grannarna i byn för att hjälpas åt att köra först och spåra, gick över Grundsjön, Backvallen och Ljusnedal. Vanligen fick man ”köra trögt” d.v.s. man satte trygor på hästarna. De flesta hästar var då vana vid detta och fann sig i att gå med trygor. Trygan var vanligen av trä med tvärslår och med två smidda byglar genom vilka en läderrem med spänne drogs åt.

När man passerat Ljusnedal var det oftast bättre uppkört och vägen gick via Funäsdalen, Tänndalen, Fjällnäs och så in i Norge.

Man fick ha med ett visst kvantum varor per person och därför hände det att de större barnen fick följa med och även att man lånade med sig en ”mjölonge” av bekanta i byarna närmare Norge. Man försökte nog att smuggla med sig mer än lovligt även om det var förenat med risk att få böta.

En sådan resa tog en vecka innan man var hemma i Servsjön igen och kunde vara nog så strapatsrik och tröttande för både folk och hästar om man kom ut i snöstorm och dåligt före.

Man hade vissa ställen där man övernattade på resan och ”vilställen” där både hästar och folk kunde få vila, mat och dryck. Handlarna i Røros och Brekken var ju mån om svenskarna som kunder och t.ex. Johannes Dahl i Røros hade en enkom stuga som kallades ”svenskstuggu” där de som handlade hos honom fick logi och kaffe gratis. Men även andra ställen fanns där det gick att få logi, både på Røros och efter färdvägen. Gästfriheten var stor på den tiden på bägge sidor av gränsen.

En sådan resa var ju ett äventyr och ett avbrott från vardagen. Man gav sig iväg väl påpälsade i hund- eller vargskinnspälsar och med släden utrustad med fällar och renskinn som vid övernattningen fick tjänstgöra som sängkläder. Ofta låg man i kläderna också.

Man medförde färdkost i s.k. färdmansspannar, mindre kistor som var låsbara och ofta innehöll bröd, smör, messmör, ost, torkat kött m.fl. egna produkter för att utgifterna skulle bli mindre.

Ett ställe där man rastade var Volldalen.

Därifrån berättas en episod:

Det var söndag och mor i gården höll husandakt. Moran satt vid fönstret och läste i postillan som hon lade ihop och sa: ”Ja, Gud hver med oss alle sammen”. Då råkade hon titta ut genom fönstret samtidigt som det kom ett tattarlass. ”Nå jæven gale kjem de rette slaga!” utropade hon och så slutade den andakten.

När man skulle hem igen var man angelägen att lasta slädarna kvällen innan för att komma iväg tidigt på morgonen. Man fick turas om att vakta lassen för det fanns ”tattare” i närheten av Røros. En kväll kom handlaren Dahl in till forbönderna och sa: ”Nå må dere passe lassa sjøl, je ha jaga bort tattarn tu gangan!” De smög sig ut och fick tag i en tattargutt som de tog fast. De resonerade om vad de skulle göra med honom och det lär ha varit många hemska förslag. En föreslog att man skulle gjelda (kastrera) honom. De knäppte upp offrets byxor och en forbonde tog fram sin stora kniv. Tattarn lär ha skrikit i högan sky. De drog fram ett stycke av hans långa, röda skjorta och skar av ett bra sjok. Sedan släppte de honom och han försvann i högsta möjliga fart.

En annan, sorgligare episod från en forbondefärd är denna:

Ett par servsjöbor, Ingrid och Julius Persson i Synnatä, hade varit till Røros och var på hemväg. Vid Malmagen möttes de av forbönder som var på väg till Norge och som hade ett sorgebud att framföra: Makarnas tonårige son hade blivit vådaskjuten av en kamrat.